Stationen

När jag närmar mig min ålders höst hoppas jag ha en fin liten lägenhet där jag kan sitta tyst och stirra ut genom fönstret. Jag kräver inte mycket. En skön fåtölj och en närliggande soffa vore trevligt, likaså staplar av böcker. Tur då att böcker kommer billigt dessa dagar. Och att hitta en soffa, det kan väl heller inte vara så svårt?

En lampa, det vill jag ha bakom mig. Och en mjuk pall att ha trötta fötter på. Vinylspelaren, den kommer jag säkert ha tröttnat på. För mycket arbete med att reparera, skivor som knastrar och repas till obrukbarhet – dessutom blir det ju allt svårare att få tag på ny musik på vinyl. Lykke Lis senaste album fanns på vinyl i Gävle. Men inte vill jag betala 209 kronor för den. Nä.

Kläder, det kommer nog inte vara lika intressant. En pilotjacka, det måste man ju ha och ett antal fina skor. Vi får väl se hur det går med det. Man ska inte hoppas på för mycket, det börjar jag lära mig. En hund, det kanske man bör ha. Och barn som hälsar på ibland. Men inte för ofta heller.

Vin, det vill jag lära mig mer om. Inte för att det är så himla gott utan för att det hör denna bild till. Kanske kommer jag då kunna dricka mer än ett glas rött utan att få den farliga impulsen att stå med kikaren och spana på kjoltyg. Tänk om man fick bo på tredje eller fjärde våningen! Då kan man se ganska mycket av gatan.

Och en liten båt att åka i, det vill jag ha. Den får inte vara svår att angöra. Helst ska jag kunna köra rakt upp på land med den. Det har aldrig varit min grej, det här med att angöra. Kanske har det med uppväxten att göra, den fasansfulla upplevelsen av att åka båt med pappa. Gör det, gör inte det, fattar du inget! men så kan du inte göra, hoppa i land då! gör en redig knop så båten inte driver iväg! Nä, så får det inte gå till. Själv är bäste dräng.

Långa promenader, det hoppas jag kunna ta. Och korta, om jag så önskar. Det finns ju liksom ingen anledning att stressa. En kompis att hälsa på, det skulle jag tycka om. Vi kan prata om väder och vind, berätta anekdoter om allt och ingenting, diskutera hur dagens ungdom minsann inte har någon hyfs. Annat var det på min tid, ska jag säga. Då lyfte man på hatten för varandra och dörrar, det höll man upp för damerna.

En trädgård, det vore inte fel. Men då kanske det får bli en kolonilott. Jag kommer ju inte vara pedantisk, det ligger helt enkelt inte i min natur. Så det kanske slutar med en liten stuga ute på landet, en kulle ska huset stå på då. För jag har ju hört att det krävs gröna fingrar för att sköta en kolonilott. Jag vill helt enkelt kunna sitta och stirra på den gröna blomman. Vattna den ibland, när den verkligen är i behov av det. Det kanske kan regna på natten så jag slipper anstränga mig för mycket på dagen.

Ett starkt hjärta, det vill jag ha. Och lungor som orkar ta mig på dessa promenader. Simma, det skulle jag också göra. Men inte i havet för det kan vara farligt, med alla dessa farliga fiskar som simmar där. Och djupt är det också. I en sjö, kanske? Fast där finns det ju iglar, och sådana har jag aldrig tyckt om, inte ens när jag var riktigt, riktigt liten. De skrämde mig ordentligt en gång, när jag och Patrik simmade i en brun flod. På tal om honom, så hoppas jag ha bra relation till honom. Han behöver ju inte ringa så ofta, för jag vet ju hur han är. Han måste ha tid till sina terapisessioner och elchocker. Annars går det aldrig att ha en relation med den karln. Till och från kommer han säkert bli frustrerad över hur lite jag gjort i mina dar men inte kommer jag lyssna på det. Jag hade det bra, kommer jag säga. Jag lärde känna fina människor, jag fick fantastiska, om än lite smått neurotiska barn, jag älskade lite för mycket förvisso men så är det ibland, jag fick mitt hjärta krossat också, vilket är något man måste uppleva. Så inte ska jag klaga, förutom på pensionen. Den räcker ju knappt till kaffet du bjuder mig på, ska jag säga till honom.

Lite grått hår, det hoppas jag har. Sannolikt har jag en kal hjässa men tur då att jag tycker om att ha mössa på mig. Hängslen, det är också fint men kanske inte så praktiskt eller ens bekvämt, om det nu är betydelsefullt när man är äldre. Boule, det ska jag spela. Jag kommer ringa granntanten och höra vad hon har för sig. En kopp kaffe, lite vin och boule, det ska jag föreslå. Hon kommer ursäkta sig, hosta något om att det är sent och be att få återkomma. Jag kommer himla med ögonen och fnissa åt att så svår, det var hon minsann inte i lördags. Hon kanske såg mig för den jag var, denne robuste karl som tuggar med öppen mun och som blir lite för snurrig av lite för mycket vin och som berättar strunt om det som en gång varit.

Foton av The Selby.

Advertisements


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s